1 feb. 2002

burgers, baby, burgers!

Hej där snabbmatsvänner.

Nytt år, nya kulinariska förlustelser. Och ja, det har gått en 12:e-del av året innan Fastfoodlovers-redaktionen ens bemödar att höra av sig! Kanske är det julmaten som sög musten ur oss inledningesvis, kanske ren lättja eller sorgen över att en del av redaktionen blev av med sitt jobb (dock inte hos Fastfoodlovers, vi nyrekryterar ständigt). Men då ser vi naturligtvis till att kompensera detta med ett kanonnummer, med feta recensioner, en krönika och nyheter såväl nationellt som internationellt. Hoppas att ni blir nöjda!

Max - up and coming?
På allmän begäran, av i alla fall en prenumerant, så har vi tagit oss an en växande snabbmatskedja, nämligen Max. Tidigare försök har visat sig vara nästintill fiaskon och därför har Max fått leva sitt eget liv. Men inte längre, Max har växt sig så pass stor att det inte längre går att ignorera dem. Dessutom höjs det en och annan röst om deras förträffliga meny och vi har känt att det nog är dags för lite nagelfarande av deras verksamhet.

Två produkter testades, deras Maxburgare och deras kycklingdito. Båda var delar av ett meal, dvs. med mellanläsk och pommes frites.

Maxburgare: brödet, detta eviga aber för redaktionen. Här är det ett bröd som känns ”butiksköpt”. Jämför med Burger King eller McD, där bröden görs specifikt för den kedjan. Så känns det inte här, mer som Morbror Kurt som grillar på sommaren och köper ett 12-pack bröd från Pågens. Typ. Desutom värms bröden i något som liknar en liten pizzaugn vilket ger en något torr slutprodukt, återigen en flashback till Morbror Kurt.

Mycket grönsaker som är fräscha och krispiga, en ganska välsmakande dressing. Köttet har en definitiv touch av korvmoj, en något för fuktig yta med ett kött som känns lite för löst packat och därmed lite sladdrigt totalintryck. Men smaken är god och köttet är garanterat svenskt…iallafall på skylten vid kassan.

Helhetsintryck: nja, passar säkert medelkonumenten men är inget för finsmakare.

Kycklingburgare: Svampigt kycklingkött, vilket ju drar ned betyget avsevärt då det är huvudingrediensen. Fräscha grönsaker och en baconskiva som lyser upp hela härligheten likt en solstråle i februari. Definitivt plus. Brödet är ett så kallat varken-eller-bröd som funkar men gör inget för att lyfta eller dra ned helheten.

Helhetsintryck: En okej kycklingburgare, knappt.

Max har ett litet äss i rockärmen däremot. Deras dipsåser. På den tiden kunden lyxade till det med extra ketchup på övriga etablissemang i branschen, så stoltserade Max med olika dipsåser. Numera finns ju dessa även hos konkurrenterna, men med den skillnaden att Max hela tiden produktutvecklar dessa. Intressant och faktiskt en liten anledning för att göra ett besök. Panelen testade en ost (klassiker på Max, mycket god) och en sour cream and onion-dip (sprillans ny och ganska annorlunda smak, på gränsen till äcklig faktiskt). Testa själva! Deras pommes är helt okej de också.

Det skulle kunna utvecklas ytterligare kring Max och deras ordersystem i restaurangen, men den diskussionen skulle bli lika jobbig och långrandig som själva systemet. Och med detta har vi även deklarerat redaktionens ståndpunkt.

McDonald’s – en kampanj för mycket?
Kan ett kärleksbarn bli ett sorgebarn? Det tycks nästan så i det här fallet. Favoriterna på menyn kommer i skuggan av ett otal kampanjer och säljaktiviteter och gör valet för den vane kunden till ett dilemma och en jobbigare upplevelse. ”På den gamla goda tiden” så var valet enkelt, kampanjburgare eller en klassiker. Numera icke så. Frågan är varför man gör det. För att skapa en mer dynamisk restaurang och flagga upp för större utbud och valfrihet, för att dra mer kunder och öka försäljning? Ja vi vet då rakt inte. En sak är då säker, det är rörigt och känns som koncept och varumärke urholkas lite. Gärna kampanjer, men inte alla på en gång.

Vi kommer inte att kommentera varje enskild burgare mer än ngt kortfattat och ”Comeback”-kampanjen låter vi vara. Snabbmatsintresserade som ni är så har ni säkert redan en favorit i den kampanjen (eller flera..?) och därför behöver vi inte övertyga er. Redaktionen gillar dock Eriks kycklingburgare och El Maco bäst.

McLeif – en följetong på McBengt-temat.
McLeif är en dubbel hamburgare med ost, sallad, tomat, lök och senapsmajonnäs.
Okej är den, senapsmajjo är ju alltid gott och den är lagom stor för att konsumera som lunch. Men den lär inte gå till historien… I sann feministiskt anda så kanske det är dags för en McGreta eller varför inte en McGudrun?

De flippade priserna på hamburgare kvarstår nu även med tillägget paj. På lördagar och söndagar är det 6 kronor även för dessa.

Burger King – en liten höjdare…igen
Sent skall vi glömma King Daytona, en modern klassiker på Kingen. Även deras Nacho Burger är något vi lämnar plats för på minnenas estrad. Återigen har BK satt en ny skapelse till världen med ”star quality”:

King Santa Fe. En till synes vanlig Whopper men med tillägget ”kryddig New Mexico-sås”. Och det är en liten smaskig rackare de har fått ihop minsann. Den klassiska grillsmaken, len majonnäs och en sås som inte är oerhört speciell, men som sitter som en sportmössa i gommen tillsammans med övriga ingredienser.

Kingen har lyft ett intressant koncept med sina whoppers med små smakvarianter och vi på redaktionen gillar det skarpt.
Vi gillar också deras Chicken Poppers som är Snack-of-the-month. 15 spänn med eldig, friterad glädje i munhålan!

Och som vanligt gillar vi inte BK’s personal, hygienstandard och avsaknad av påfyllda salt/peppar/ketchup/servetter-hyllor. Synd på så rara ärter som det sägs.


Nyheter
- I förra utgåvan rapporterades om den nya korvburgaren på 7-11, BurgerBite. Nu är den smakad! Som en långsmal Mamma Scan-köttbulle ungefär.
- Colas nya vapen mot alla sportdrycker har varit ute på marknaden ett tag nu: Powerade. Med fet sponsring av hockeylandslaget och tunga TeVe-kampanjer vill man få oss att köpa. Det har vi gjort. Cool flaska, okej smak. Lite som andra sportdrycker…
- Röd Ramlösa, ett mineralvatten med blodgrapesmak. Intressant, men föga revolutionerande.
- Smaksatt Kesella, två smaker: vanilj och citrus. Och endast 8% fett! Himmelska smaker hör vi från alla möjliga håll. Testa!
- McDonald’s lanserar vegetariska nuggets. Precis som med kyckling fast utan. Hmm… man kanske skulle smaka?
- Souperb, en kedja med soppkök runtom i Stockholm har nu lanserat sina produkter i butik. De butiker som är aktuella är ICA och Vivo i Mälardalen, samt Hemköp som kör i ca 100 butiker runtom i landet. Och för att anspela lite putslustigt på namnet, de är ”souperba”. Faktiskt!
- Kaffejätten Starbucks, som har gurustatus inom lyxkaffe i pappmugg-facket kryper allt närmre Sverige. Nu lanseras de i Tyskland och Spanien i stor skala. Så den som lever får se.
- Ännu en glad nyhet. Den av den manliga delen av befolkningen så uppskattade restaurangen, Hooters aviserar sin inmarsch i bl a Österrike, Holland, Belgien, Tjeckien, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Polen och Schweiz. Vem vet, kanske snart Sverige? Deras chickenwings tillhör världens bästa utan tvekan. Och utan kläder är det nästintill på den kvinnliga personalen. Redaktionen vill ju helst äta chickenwings, allt annat är underordnat (som om många tror på det? Men så är det!).
- Big King-meal på BK. Endast 39: - just nu. Utmanar Dodde’s höjda menypriser.


Krönika
Gästkrönikör är Erik E Fahlén, en sann livsnjutare som gärna vill dela med sig av en korvbetraktelse och en rekommendation. Vi lyfter på hatten och tackar för detta.

Korvkultur i Birkastan.
Det finns nog få livsmedel som har blivit så bespottade under de senaste åren som korven. Korven är ju egentligen grunden för all svensk snabbmat. Låda på magen, halvtidskorven, halv special etc. Varmkorven var den första kontakten som svenskarna fick med snabbmaten. När pizzan, kebaben och inte minst den underbara hamburgaren gjort sitt intrång i svenskarnas vardag har korven fått någon sorts andraklasstämpel. Detta beror nog på i första hand att korven har fått ett oförtjänt rykte om att innehålla allt utom kött, kryddor och fett. Alla människor har ju inte den lätt pragmatiska inställningen "vi tar korv idag så vet man vad man får i sig" utan de kräver att få veta VAD man förtär. En annan anledning till korvens förlorade status har nog med platsen att göra. Restauranger med korv på menyn har ju ytterst sällan lagt många strån i kors för att skapa en varm och ombonad miljö, i de flesta fall rör det sig om ett en låda på gatan med alla dess begränsningar. Trots detta lever några klassiska "korvmojjar" kvar och i Birkastan finns Stockholms allra bästa. Nedan följer ett högst subjektivt omdöme denna korvmojj.

Günters korvar från hela världen
Vem har inte skrattat gott åt Seinfelds "Soup Nazi"? Här kommer en sannsaga från Birkastan, Han finns där! Han heter Günter och driver Stockholms hetaste korvkiosk. När man för första gången letar sig längs Karlbergsvägen för att hitta den omtalade korv-mojjen flyger en del obehagliga tankar genom huvudet. Har jag blivit riktigt blåst nu eller? Var står dom och skrattar åt mig någonstans? Här finns väl ingen korvgubbe, dålig vägbeskrivning, ja, ja, jag får väl gå hem igen...... Men så när man går på högersidan av Karlbergsvägen och nästan är framme vid korsningen med Norrbackagatan skymtar plötsligt en liten kiosk med en hemgjord skylt på taket. "Günters korvar från hela världen."

Till höger om luckan finns en recension från tidningen Z på de olika korvarna som erbjuds. Helt ärliga kommentarer som, "En ganska mesig korv", "Mycket bra tuggmotstånd" är bara ett par exempel på beskrivningar. Utbudet är minst sagt brett, Polsk, Ungersk, Österrikisk bratwurst trängs med Kabanoss, varmkorv och den klassiska Türingerwursten. På tillbehörslistan finns bröd, mos, pommes, de två senare är överkryssade. Man äter korv med bröd punkt slut. Tyvärr är det inte så enkelt att bara beställa en grillad med räksallad, ketchup och senap. Skulle en sådan beställning läggas fram till Günter så får man snabbt någon utav följande kommentarer till livs. "Räksallad? Fiskaffären ligger där borta" (och mycket riktigt det ligger en fiskaffär 100 meter i den riktning som Günter pekar). "Och för övrigt så serverar jag bara ketchup till folk med barnvagn." Efter en sådan avhyvling så kommer inte Günter att tilltala dig mer utan kommer att servera korven under tystnad och eventuellt fjäsk ignoreras totalt.
Om man nu tar sig förbi dessa svårigheter så riskerar man att göra fler fel vid val av tillbehör. Surkål är ett mycket delikat tillbehör men "det passar inte" till alla korvar.
Den egentillverkade såsen Hoi-hoi passar heller inte till allt. Det enda sätt att undvika kritik är helt enkelt att konsultera den oändliga korvvisdom som Günter besitter genom att lite försiktigt förhöra sig om de olika korvarnas egenskaper och vad som passar och inte.
Varför återkommer man då till detta ställe om risken för påhopp och kritik är så stor? Jo därför att ingen i Stockholm tar korv på så stort allvar som Günter och behärskar konsten att tillreda den på ett så förträffligt sätt. Likaså gör brödet ett besök hos Günter till ett angenämt sådant då brödet är synnerligen välsmakande.
Vad finns då på menyn? Tyvärr kan ingen fullständig bild ges, men för mer information rekommenderas ett besök på Karlbergsvägen 66 eller http://hem.passagen.se/laibach/korv .
Günters kabanoss är en 42 cm, ganska smal korv med hemliga pepparsorter som kryddning. Korven viks dubbel i det baguetteliknande brödet och avnjuts med fördel med senap och hoi-hoi. Kabanossen är Günters egen favorit och det är lätt att förstå varför. Mycket korv och smak för pengarna!
Türingerwursten är gjord på kalvfärs och det finns egentligen bara en anledning till varför man skulle välja en annan korv. En tysk bekant som kommer just ifrån Türingen berättade att eftersom korven är den bästa av alla så var han rädd för att äta den här. "Man kan ju bli besviken på att den inte smakar som hemma." Men för oss nordbor är det bara att beställa rikligt med surkål och senap till och sen får man garanterat enkorvupplevelse utöver det vanliga.
Den Polska Bratwursten är en av de mer matiga korvarna. Den är generös till volymen men inte riktigt lika smakrik som många av de andra. Surkål passar för övrigt inte till Polsk Bratwurst vilket man fått veta den hårda vägen.
Den afrikanska Merguezen är en riktig delikatess. Denna korv skall verkligen avnjutas och inte stressas ner. Om man vill förstöra korven tar man Hoi-hoi och/eller surkål.
En favorit är den Österrikiska bratwursten, mycket löksmak, vitlök, dragon och framförallt: surkål och hoi-hoi är Günter-godkända tillbehör.
Allting har ett slut (även om korven har två) således även detta omdöme. Vill man njuta av korv så är Günters Stockholms bästa ställe att njuta denna underskattade delikatess. Njut korv nu!


Vi på redaktionen tackar för oss. Det blev en sen start på året men istället kontrade vi med mycket läsning som kompensation. Hoppas att ni gillade det lika mycket som vi gjorde. Kom gärna med kommentarer, fler prenumeranter eller önskemål. Nästa nummer kommer snart och kanske så finns det med en tävling….

Till dess, ha det gütt!

Christian Nilsson – din egen värdemeny!